BAKGRUND OCH UPPBYGGNAD AV FIRMA VADSBOFILM

 

Filmfotograf Bertil Svensson
Född 18 febr 1908 död 25 juli 1984

Uppväxt
Bertil föddes på den lilla gården Björkelund strax utanför Mariestad. Han fick tidigt delta i sysslorna på gården som drevs med ålder­domliga metoder. Han var blott en liten parvel då han fick lära sig köra oxarna, och redan som 9-åring var han en hejare med lien. I familjen fanns 7 barn varav Bertil var näst yngst. Gården de skulle livnära sig på var liten, där fanns 4 kor, 2 oxar och några höns.

Under hela skoltiden fick han varje dag hjälpa fadern med sysslorna på gården, ett hårt arbete för en liten skolpojke. Insikten i arbetet med oxar och redskap skulle långt senare i livet visa sig vara honom till stor nytta. Han kunde då tala samma språk som de människor han kom att skildra i sina filmer, han visste hur många kvarter en oxe hade, han visste vad “mulakör­gen”, “tissla” och “stingen” var för något, och framförallt visste han under vilka villkor de levde.

Bertil blev inte bonde som sin far, han blev rörmokare och hade anställning på en firma i Mariestad under många år. I samband med giftermål 1937 startade han tillsammans med hustrun caférörelse i Mariestad. Under tiden som caféägare började han även baka vid sidan av rörmokeriarbetet, hans specialitéer var tårtor, rulltårtor samt nöt- och kokoskakor. En redan nu mångsidig man. I slutet på 1940-talet lade han av rörmokeriet och ägnade sig på heltid åt skötseln av caféet, vilket dittills hade skötts av hustrun.

Filmintresset vaknar
År 1941 skaffade sig Bertil en filmkamera, en på den tiden mycket ovanlig sak, och började filma familjen. Många är de underbara familje- och släktminnen han förevigade genom sin filmning.

Han deltog även i ett antal bilrallyn, bl a Monte Carlo-rallyt 1949, 1950 och 1951, Midnattsols-rallyt (sedermera Svenska Rallyt) och Norska rallyt, hela tiden lät han filmkame­ran rulla och skapade ett antal fina dokument om dåti­dens biltävling­ar. Även andra idrottsevenemang intresserade honom. Han besökte olympia­derna i London och S:t Moritz 1948 och många tävlingar med Gunder Hägg och Arne Anders­son, dåtidens giganter på löparbanorna, och allt förevigade han med hjälp av sin 8 mm filmkamera.

Första uppdraget
1948 fick han i uppdrag från Ford att göra en film om traktorns inbrytning i det svenska lantbruket. Han började då med en sekvens om hur bonden använde oxen som draghjälp, sedan hästen och till slut traktorn. Då filmen sedan visades fann han att ovanligt många var mer intresserade av oxarna än av traktorerna. Därmed fick han impulsen till att bevara en bonde- och lands­bygds­kul­tur, som i efterkrigstiden sakta men säkert höll på att plånas ut.

Filmkarriären tar fart
Han fick fler anbud att göra reklamfilm och därmed växte känslan och intresset för filmskapandet. 1950 började de första tagningarna, som resulterade i den första av totalt tre “Vadsbofilmer” vilka sedan följdes av en hel rad lysande kulturdokument. Nu rullade det på i en takt som Bertil aldrig vågat drömma om. Han engagera­des allt oftare för visningar runt om i länet, beställningsjobben blev fler och fler och visningarna i egen regi rönte allt större uppmärksamhet. Han och hustrun beslöt sommaren 1956 att avveckla caférörelsen och på heltid ägna sig åt filmen.

En konstnär
Bertil var konstnär och målade sina bilder med hjälp av kamera och färgfilm. Hans lågmälda berättar­konst vann intresse långt utanför både länets och landets gränser. TV knackade på, och även från USA kom anbud, men han arbetade oförtrutet vidare i “sitt eget landskap” och lät sig aldrig lockas av dessa anbud.

En ovärdelig hjälp
Bertil hade under sina drygt 30 år som professionell filmare aldrig någon annan hjälp än hustrun. Hon var hans främsta supporter, rådgivare och kritiker och utan hennes stöd och hjälp hade han nog aldrig kunnat genomföra sitt arbete.

Själv var han fotograf, manus­författare, regissör, ljudupp­tagare, ljussättare, klippare, ljudsättare, speaker, allt på en gång. En uppgift som många gånger kunde te sig ganska svår, då det ute i stugorna oftast inte ens fanns elektrisk ström. Hela tiden fanns hustrun i bakgrunden. Då hon inte var med honom ute vid filmupptag­ningarna skötte hon hemmet, kaférörelsen så länge de hade den kvar, barnen och alla de praktiska detaljer­na så att Bertil helt kunde ägna sig åt sin filmverksam­het. Under alla åren på turné runt om i södra Sverige fanns hon hela tiden med, hon skötte bl a biljettförsäljningen vid de egna visningarna.

Nedtrappning
Sedan Bertil blivit änkeman 1972 trappade han ner en aning på engagemangen och visade mest sina filmer i andras regi, på pensionärsträffar, föreningsmöten samt på in­stitutioner o dyl.

Hans sista arbetsuppgift blev filmandet av jubileumskarnevalen i Mariestad sommaren 1983. Filmen blev aldrig klar, hastigt påkommen sjukdom i augusti detta år gjorde honom oförmögen att arbeta vidare och därigenom färdigställa denna film om jubileumså­ret 1983 i Marie­stad, året då staden som sett honom födas fyllde 400 år.

Utmärkelser
Bertil belönades 1977 med Skaraborgs läns landstings kulturstipendium med motive­ringen: “Bertil Svensson har i sin verksamhet som filmfotograf på ett unikt sätt bidragit till dokumentation av västgötskt kulturliv”.
1983 tilldelades han Riksförbundet för hem­bygds­vårds förtjänstplakett med motiveringen: “Oändligt många människor och deras röster har genom Svenssons filmning i Norra Västergötland blivit bevarade åt eftervärl­den som ovärderliga doku­ment”.

Enkla hjälpmedel
I början använde sig Bertil av magnefon vid ljudupptagningarna, en typ av bandspe­lare där ljudbandet bestod av en metalltråd. En metall­tråd som var ganska svårhan­terlig, eftersom den ofta trasslade ihop sig.

Filmen var 16 mm färgfilm och kameror använde han ett flertal, bl a Pathé och Paillard med vidvinkel-, normal- och teleobjektiv.

Då detta var de enda hjälpmedel som stod honom till buds kunde han inte få ljudet exakt läppsynkront, och otaliga var de timmar då han hemma, oftast nattetid, satt och pusslade ihop ljud och bild. Ett arbete som fordrade både stor precision och ett otroligt tålamod.

Vid visning av filmerna användes först en projektor och en separat bandspela­re, så småningom investerade han i en Siemens projektor, där han kunde köra både bild- och ljudrulle samtidigt, på två separata, parallellt löpande rullar.

Otroligt noggrann
Bertil var tekniskt lagd och mycket noggrann med sin utrustning. Service och småre­parationer av appa­raturen utförde han mestadels själv. Filmerna var han ytterst noga med, det var ju hela tiden originalfilmerna han använde. Varje gång han spolade tillbaka dem använde han sämskskinn som avlägs­na­de damm och förorenande partiklar och med jämna mellanrum be­handlades filmerna med rengöringsvätska. Hans efter­lämnade filmer håller därför en mycket hög kvalitet.

Känsla och blick för sin uppgift
I ett tidigt skede kom han i kontakt med brödratrion Rikard, Emil och Henning Andersson i Böja, bröderna som sedermera genom hans filmer blev “Pöjkera i Böja”, välbe­kanta i en stor del av södra Sverige, där filmen genom åren visats flera tusen gånger.

Pöjkera hade varit med i flera av hans tidigaste filmer, men då endast i kortare sekvenser. Efter deras död fick han vid sina vis­ningar allt oftare frågor som: Lever dom ännu?  Hur gamla blev dom? Finns stugan kvar? osv. Han hade under årens lopp samlat ihop så mycket material att det nu räckte till en hel “egen” film om Pöjkera, där han på ett mäster­ligt sätt lyckats skildra hela deras liv i ett nötskal, ända fram till den dag då alla tre gått ur tiden. Deras livsglädje, humor, förnöj­samhet och gudstro framställs på ett sätt som inte lämnar någon oberörd. Filmen avslutas mycket finstämt med en strof ur Paul Nilssons Hymn till Västergötland:
“Jag vet var de fingo sin styrka
de prövade odalmän:
församlingens vita kyrka
på vallen berättar än………….”

Detta var så typiskt för Bertil, att alltid hitta de rätta orden, vare sig det gällde poesi eller prosa, till sina vackra bilder. Han fångade åhörarens intresse med ett lågmält och alldagligt språk utan stora åthävor. Han kom sina intervjuobjekt inpå livet genom att han “talade deras språk”, han var deras jämlike och han blev deras vän.

Hans skildringar av naturen var vackra och han lät mestadels dessa bilder tala för sig själva. Men även här fann han de rätta orden, då så behövdes. Hans bilder som t ex  passerar revy under det att Pälle Näver läser sin dikt “Sång till Små­land” är en njutning för ögat och så otroligt välstämda med diktens innehåll.

Hans förmåga att komponera ihop bild och ord, vare sig det gällde berömda diktares verk eller den gamle odalmannens vardagsprat, var enastående, och skedde med en verklig och äkta känsla för just människan bakom orden.

Inställda evenemang
Bertil avled 25 juli 1984 efter ett års sjukdom. Han hade under sina många år som kringresande filmförevisare aldrig ställt in någon föreställning, inte förrän den sjukdom, som senare skulle ända hans liv drabbade honom den 28 augusti 1983. Då fick han för första gången säga återbud till några inbokade evenemang. Hans sista filmförevisning ägde rum på Lantbruksskolan i Skara 17 aug 1983.

Ett livsverk
Han efterlämnade vid sin död 11 st filmer om vardera 45 minuter, en mängd oredigerad film samt ett otal ljudupptagningar, från Dalarna, Närke, Dalsland, Bohus­län, Småland men mest från Västergötland och främst då från Skara­borg. Skaraborg, som han kände som sin egen ficka, bygden vars natur och människor han älskade och vars liv och leverne han gjorde till sitt livsverk att skildra och bevara åt eftervärlden. Men idogt resande, ett brinnande intresse och en säregen blick för natur och människor gjorde att även andra landskap så småningom “inkorporerades i hans revir”.

Hans livsgärning kan enklast sammanfattas så här:

Han såg sitt arbete hela tiden som ett nöje, ett nöje och en för­mån att få träffa alla dessa förnöjsam­ma, strävsamma männi­skor med så mycket vitalitet, glädje och humor. Människor som han med tiden lärde känna och hålla mycket av. Och att kunna få förmedla allt detta till så många andra människor fann han en stor tillfredsställel­se i. Att han samtidigt även utförde en stor kulturgär­ning tänkte han egentli­gen aldrig på.
Han fick under närmare 40 år syssla med sin hobby, en hobby som han gjorde till sitt levebröd. Och det ska vi, hans efter­levande, vara oändligt tacksamma för. Han har till oss och till kommande generationer bevarat en bygdekultur som idag är helt borta och aldrig kommer igen.

  Gunnel Johansson